Jag kan tycka att det är lönsamt att titta på rotorsaker till olika fenomen för att förstå var en utmaning börjar egentligen. Då blir vi mer effektiva med att hitta lösningar till problem när vi direkt går till roten och startrutan. I dagsläget är det vanligt att sätta plåster på de ”synliga såren” vilka bara är konsekvenser av något annat som har hänt tidigare. I denna text skriver jag om mina reflektioner kopplat till mänskligt lidande och utmattning – var det började och hur vi kan bli medvetna om läkningen som behövs ske.

Föds vi goda?

Vad är ditt grundantagande om dig själv: Är du god eller ond? Är du syndig, skyldig och otillräcklig eller är du medkännande, kärleksfull och tillräcklig? Hur tror du att din innersta kärna var när du föddes? Vilket utav dessa två alternativen?

Många av oss skulle kanske svara att de är goda men har gjort saker under livets gång som de ångrar eller hade kunnat sköta snyggare. Naturligtvis gör vi saker som vi inte är stolta över ibland, men i denna text menar jag hur vi ÄR från början. Är ditt esse, din kärna (eng. your being) god eller ond?

När jag ställer den frågan till mig själv så känns det nästan lite löjligt att vi har ett sådant grundsår som styr vår relation till oss själva. Ingen människa föds ju ond. Har aldrig hört någon påstå det – det skulle i så fall vara ovetenskapligt med tanke på vad forskning säger och människans förmåga till medkänsla .

Det här är trots allt en fråga som öppnar dörren till det ursprungliga såret som sitter djupt inne i vårt undermedvetna.

Kämpa för att bevara ditt ansikte för att dölja att du är ond

En provocerande mening när man uttrycker det såsom i rubriken ovan. Men det är det antagande som spökar bakom kulisserna, läs vidare:

I mitten av 1900-talet beskrev en amerikansk sociolog och författare Erving Goffman det mänskliga samspelet genom att använda liknelser från teatersammanhang. Enligt hans teori är man beroende av olika sociala masker som man sätter på sig för att anpassa sig till det man tror att andra förväntar av en. Detta kretsar alltså endast kring tolkningar av det vi tror att förväntas av oss. Inte i första hand på direkt kommunikation med andra. På scenen i det offentliga rummet (sammanhanget) skulle man inta olika roller dvs. masker. Bakom scenen i det privata rummet kunde man slappna av och vara sitt riktiga jag.

När jag för länge sedan läste om detta ”ansiktsarbete” så tyckte jag att det målade upp en bild av en människa som inte ville lära känna sitt riktiga jag. Människan ville heller inte komma närmare andra genom att skapa öppen kommunikation, våga visa sitt esse, vara nyfiken på vilka de andra är på riktigt.

Bakom allt detta, vad behöver vara sant för att denna teori ska verka logisk? Om man nu använder ordet logisk här. Vilket grundantagande om oss själva krävs det för att tro på att vi alltid behöver socialt teaterspel?

ETT BRUTALT ÄRLIGT SVAR: Att man tror att människan i grunden är ond. Och känner skam på grund av detta.

Vi måste alltså först tro att det är sant att vi föds onda?! Kan du tänka dig en liten bäbis som inte får vara sig själv för att den är ond. Knäppt. Sådant finns inte. Och jag menar inte att man ska agera hejvilt utifrån en spontan känsloreaktion, såsom ilska. Det är en annan sak och handlar mer om kapaciteten till självreglering.

Detta grundantagande handlar om förmågan att vara sig själv, naturlig.

Att känna sig god vs. ond är roten till allt. Om vi tror att vi föds onda så är det inte så konstigt att vi känner skam och känner ett behov av att dölja oss själva bakom en fasad. Detta gör vi även gentemot oss själva. Det är farligt att vara sig själv för att självet inte är god. Det här stämmer inte men är en undermedveten programmering som styr våra handlingar och beslut. En människa vars uppfattning om sig själv är negativ väljer att göra helt andra saker än den som har ett positivt grundantagande om sin egen existens. Här har vi rot-anledningen till lidande och utmattning.

Det är krävande att motarbeta sig själv och sin riktiga goda natur som är en medfödd gåva. Det skapar lidande på längre sikt, inte nödvändigtvis på kort sikt. Människan är ihärdig och kan låtsas länge, tills utmattning kommer. Det är den största fällan när ett destruktiv beteendemönster funkar bra korta stunder. Då behöver vi vara uppmärksamma då dessa korta stunder skapar vanor.

Inom medkänslaforskning har man konstaterat att medkänsla är en medfödd förmåga hos människor. Vi kan inte ha en ond kärna i grunden och samtidigt komma till världen som medkännande individer. Medkänslan är inte begränsad utan täcker allt, inklusive oss själva naturligtvis eftersom det är vi själva som känner den känslan (medkänsla).

Lösningar

Vi kan släppa rädslan om att genuinitet innebär kaos, jobbigheter och okontrollerade reaktioner. För att det är just när vi känner oss hämmade och nedtryckta i en fyrkantig låda som vi börjar använda destruktiva metoder. Både mot oss själva och mot andra.

När du är i en trygg miljö, känner du behov av att anfalla någon, försvara dig eller vara elak? Troligtvis inte för att du känner att du kan slappna av och vara dig själv. Det är mer sannolikt att du uttrycker dig genuint och fritt. Du är trygg i dig själv och behöver ingen mask. Du känner också att du är god och att de andra är goda.

Att bli påmint om dessa trygga stunder och inkluderande gemenskap är en sak vi gör för att läka det ursprungliga såret. Såret som tror att vi föds defekta. Och sant är också att vi gör mänskliga misstag och lär oss, men VI ÄR GODA mitt i allt detta lärande.

I vilka sammanhang känner du dig otrygg fortfarande? Där bär du mask och blir dränerad av det. Där har du också svårare att skapa äkta relationer med andra. Titta på dessa områden och se om du kan finna trygghet, slappna av en liten stund i taget i alla fall.

Läker vi inte det ursprungliga såret kommer det att styra våra tankar och beteenden bakom kulisserna på det omedvetna planet. Dessa tankarna kommer att bekräfta vårt sår, dvs. att vi inte är goda och vi duger inte. Där kommer vi behöva hålla masker för att förtränga det naturliga och skydda den inbillade ”ondskan i oss”. Vilket otacksamt hårt arbete.  Tills vi byter ut grundantagandet till att VI ÄR GODA så upplever vi sannolikt mer drama i livet. Grundantagandet ”jag är god” kommer att generera fler goda idéer, vänligare synsätt mot oss själva och omvärlden, klokare livsval som bidrar till hälsa och välmående. För att vi automatiskt tänker att de goda förtjänar godhet.

Goffmans presentation om det privata och det offentliga ”jaget” smälter samman till en äkta person i stället för en splittrad person som kämpar för att inte bli avslöjad. Den fulla goda kapaciteten tas i bruk och används till genuint goda gärningar. Vi vill inte hämma något som genuint vill bidra till allas bästa, det vill alla och det hör jag hela tiden i mitt yrke.

Vilken lättnad, vi kör på det eller hur 😊

Med värme,

Mirva